Länk till STARTSIDAN Fascismens historik 
och utveckling

Syftet med denna artikel är att belysa fascismens historik och utveckling och status fram till och med 1980-talet. Frågeställningarna som ligger till grund för artikeln är:

a) Fascismens historiska rötter
b) Fascismens ideologi och olika tolkningar, samt skillnaden mellan fascismen och nationalsocialismen
c) Existerar fascismen idag , såsom Mussolini predikade?
d) Hur har fascismen förändrats  kontra fascismen under storhetsperioden 1922 – 1943?
e) Vilka grupper företrädde fascismen till nederlaget 1945?
f) Vilka grupper grundades efter andra världskriget och vilka verkade under det kalla kriget fram till 1989?

Inledning
För att belysa begreppet fascism, bör följande beaktas vid analysen av detta: Fascismen var den ideologiska etiketten för den nationella revolutionsrörelsen i Italien som uppstod efter första världskriget. Upphovsmannen var redaktören Benito Mussolini som sammanslöt nationella frontkämpar i fascioskvadroner. Mussolinis parti fick namnet Nationella Fascistiska Partiet, som verkade fram till 1943, då en högerfraktion under ledning av Dino Grandi avsatte Mussolini. Emellertid återskapade Mussolini partiet i Salorepubliken i norra Italien. Då under namnet Republikanska Fascistiska Partiet. Detta upplöstes i och med att Mussolini mördades av kommunistiska terrorister 1945, och Italien blev ockuperat av de framryckande västallierade trupperna. Vi kommer längre fram att gå in på skillnaderna som fanns mellan Nationella Fascistiska Partiet och Republikanska Fascistiska Partiet, då det sistnämnda mer utpräglat gav uttryck för fascismens ursprungliga nationellt socialistiska tanke, medan det förstnämnda i takt med att Italien drogs in i en äventyrlig utrikespolitik, nödgades kompromissa med mer högerinriktade element, som också ledde till Mussolinis fall.

Mellan 1919 och 1945 bildades runt om i världen olika politiska grupper som kallade sig för nationella, nationellt socialistiska, nationalsocialistiska och vissa hade också ordet fascist med i namnet, t.ex. den svenska organisationen Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Emellertid var inflytandet från Tyskland starkt i takt med att de tyska nationalsocialisterna växte i styrka, och dessutom var det vissa språkliga svårigheter eftersom folk i allmänhet behärskade tyskan, medan det var klent med kunskaper i det italienska språket. Namnet fascist förekom vanligtvis ej heller i organisationernas namn efter Adolf Hitlers makttillträde, utan det var främst i Italien som namnet levde kvar. Nämnas kan också, att det även efter kriget har varit sällsynt med grupper som har med fascist i namnet.

Strax efter krigsslutet bildades Italienska Sociala Rörelsen – Movimento Sociale Italiano – som delvis fullföljde Mussolinirörelsens traditioner, även om det av naturliga skäl –partier som bekände sig till fascismen blev olagligförklarade av de genommurknade segerherrarna – icke gick att officiellt bekänna sig till fascismen.

I Argentina fanns general Juan Perons nationaljustitialistiska parti, som också hade sugit upp vissa punkter från den italienska fascismen. I Portugal härskade Salazar som eftersträvade ett korporativt samhälle, även om det knappast här kan talas om någon egentlig fascism. I Spanien fanns Falangen, som kallade sig för nationalsyndikalistisk. Dock bör noteras, att Falangen i den internationella fascistiska kongressen i Montreux 1934, ej fanns på plats, ty Falangens grundare Jose Antonio Primo de Riviera hävdade att Falangen ej var fascistisk. Som en parantes kan nämnas, att Sveriges representant var Rütger Essén som representerade Sveriges Nationella Förbund under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund.

I sammanhanget bör också understrykas, att ordet fascist som i alla omöjliga sammanhang används som skällsord och såsom etikett på av kommunister och liberaler misshagliga regimer, i mångt och mycket förlorat sin relevanta betydelse. Användarna torde dessutom ha få eller inga kunskaper om den ideologiska kvittensen av ordet fascism. Chile, Sydafrika, Kina (som är ett kommunistiskt land!) har kallats för fascistiska, trots att inget av ovan nämnda länder har några som helt ideologiska rötter eller ideologiska orsaker att kallas för fascistiska. Man kan här tala om att ordet används som skällsord, varvid detta helt kan utelämnas i en seriös politisk debatt. Det är därför tvivelaktigt om man idag kan tala om några renodlat fascistiska grupper, medan det däremot finns renodlade nationalsocialistiska grupperingar. Möjligen kan sägas, att de idag verkande nationalradikala grupperingarna, innefattande även de nationalsocialistiska, vanligtvis har sugit upp fascismens korporatism, något som bara delvis kom till uttryck i Tredje riket.

Historik
Det fascistiska tänkandet kan sägas ha djupa rötter i den italienska historien, om än i andra former än såsom kom till uttryck under Mussolinitiden. Den fascistiska statsformen kan åberopa sig på några av den italienska andens förnämsta tolkare, nämligen Dante och Machiavelli och den romerska folkledaren Cola di Rienzi. Härskarkulten, korporatismen och imperialismen – de utmärkande dragen för fascismen – har urgamla rötter i Italiens historia. Härskarkulten – var nära knuten till den fascistiska statsuppfattningen. En etisk faktor som förkroppsligar en moralisk princip i utvecklingen. Tankegången går tillbaka till det medeltida kejsardömet. Korporatismen – går tillbaka till mönster som är hämtade ur de medeltida italienska stadsrepublikernas författningar. Imperialismen – kan sägas gå tillbaka till stadsrepubliken Venedig, som var bärare av en livskraftig imperialistisk handelspolitik.

Några rader bör nämnas om de tre ovanstående tänkare, som fascismens grundare Benito Mussolini åberopat.

Cola di Rienzi, 1313 – 1354. Har kallats för den förste fascisten. Var jurist och romersk folkledare. Rienzis svärmiska uppfattning ledde in honom på de tankegångar, vilka låg i tiden och som gick ut på att en stor världsomfattande kulturomvälvning var i antågande. Dessa tankar förenade Rienzi med en lidelsefull uppfattning om Roms forna storhet. Idéerna ledde till en våldsam revolution i Rom 1347. Rienzi lyckades emellertid inte med sitt tribunat utan fick fly från Rom 1348. Vid återkomsten till Rom såsom representant för Innocentius VI lyckades han emellertid inte bemästra situationen, utan mördades 1354.

Dante Alighieri, 1265 – 1321, vars dröm var den nationella enheten. Denna dröm fick ett mäktigt uttryck i Dantes gudomliga komedi, där de kejsartrognas djupaste patos kom till ett gripande uttryck. I denna medeltida diktskapelse placeras nederst i helvetet Judas Iskariot och Caesars mördare. En typisk uppläggning för Dante. Brutus som mördade det romerska rikets enare ses som en mänsklighetens förbrytare som jämställdes med den tolfte aposteln som för 30 silver penningar sålde sin herre. Dessa två föraktar han inte, han hatar dem. Nej, föraktade, varken värdiga himmel eller helvete, är de fega. Andar som avvisas av såväl Lucifer som Sant Peter. Den fascistiska heroismen som livsstil är ett arv från Dante.

Niccolo Machiavelli, 1469 – 1527, som i olika statsvetenskapliga arbeten har belyst staten. Helt felaktigt har Machiavelli framstått som de moraliskt hämningslösa människornas profet. Men det bör noteras, att makttanken hos Machiavelli endast är till för staten, inte för egen skull. Härskaren är statens tjänare, inte dess herre. Den rävaktiga statskonsten är till för att tjäna ett högre ändamål. Det är härskarens absoluta skyldighet att undertrycka personliga emotioner. Det gäller alltså det allmännas bästa. Machiavelli har därvidlag framhållit tyngden i kungakronan – ensamheten som priset för den stora gärningen.

Den fascistiska eran kan också sägas vara en direkt fortsättning på den första italienska uppbyggnadsperioden; frihetskrigens och Cavours tid; il’risorgimento. Cavour levde under första och mittersta delen av 1800-talet; var militär, bedrev statsvetenskapliga studier vid utrikes resor; redaktör för den ovan nämnda il’risorgimento, och var bl.a. en av upphovsmännen till Sardiniens författning av år 1848. Bedrev en intensiv propaganda för Italiens enande. Nationalliberal politiker med tonpunkten på det nationella. Målsättningen var Italiens enande och bedrev propaganda för Österrikes uttåg ur Italien. Samarbetade med nationalisten Garibaldi som Cavour dock officiellt ogillade. 1861 såg Cavour att Italien enats frånsett Rom och Venezien.

1919 väller en våg av revolutionär ungdomlighet över Italien. Marinetti skapar futurismen. Såväl fascismen som futurismens vagga står i industristaden Milano. Futurismen är framtidstron. Den hyllar ungdomen, aktivismen. Gruppen kring tidningen La Voce, grundad 1908, har också mycket gemensamt med futuristerna. Bland medarbetarna finns bl.a. en medarbetare vid namn Benito Mussolini. Den italienska nationalistiska rörelsen får ett mer organiserat uttryck i det nationalistiska partiet som instiftats 1910.

Enrico Corradini bör även nämnas som hyllas med en klart lysande gloria av fascismen. Det mycket vederhäftiga italienska uppslagsverket Enciclopedia Italiana, berättar att Corradino är grundaren av den italienska nationalismen. Corradini levde mellan åren 1865 – 1931, och är den italienska nationalismens profet. En av fascismens direkta banbrytare och några av dess huvudidéers förfäktare. Nationen uppfattas som en levande organism, den s.k. organismteorin, som uppfattas som en levande enhet med sambandet de döda, levande och ofödda. Grundade tidningen Il Regno 1904 och 1911 tidningen L’ Idéa Nazionale. Förespråkade Italiens deltagande i världskriget. Corradini förespråkade också den korporativa staten som fick sitt uttryck i skriften La Marcia dei Produttiva, skriven 1915 – 1920. Han underströk också starkt arvet från Romarriket.

Gabriele d’ Annunzio, 1863 – 1938, fascismens nationalskald, bör också komma med i omnämnandet av fascismens inspirationsmän. Hans liv från ungdom till ålderdom kan betecknas som drag av fascistiskt tänkande och nationalistisk aktivism. d’ Annunzio är skalden, en språkets mästare och formgivare som ingen annan av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets italienska författare. Han uppsuger tidspulsen och de nya idéerna och inspirerar fascismen till heroiska drag. Deltager med bravur i första världskriget som pilot. Skjuts ner fler gånger, mister ett öga, men är alltid aktivisten som aldrig ger upp.

En annan av fascismens inspirationsmän som skall nämnas är Giovanni Gentile, 1875 – 1944. Professor i filosofi vid Roms universitet. Var undervisningsminister i den första fascistiska regeringen / kabinettet och genomförde en genomgripande skolreform med stark humanistisk och historievänlig inriktning. Fascismens officiella filosof. Stark nationalistisk aktivist och handlingsmänniska. Ordförande  Italienska Akademin. Mördades 1944 av kommunisterna.

Det tidigare nämnda nationalistiska partiet som grundades 1910, kan sägas vara en organiserad inspirationskälla. Det bestod av idealistiska författare och journalister, med mycket olika konstnärliga kvaliteter. Man drömde om storhet och nationell självhävdelse. Identifierade sig med den aktivistiska och radikala nationalismen.

Första världskriget inträder på den världspolitiska arenan 1914, och en del socialister är för kriget, andra mot detta. Och inför krigets verklighet slår en del vänstermän över bryggan mellan den yttersta vänstern och den yttersta högern, och bildar en socialrevolutionär grupp som angriper den demokratiska socialismen och pacifismen. De finner i kriget och nationen de sorelska myter, som ersätter de marxistiska. Ledaren är redaktören för Avanti, Benito Mussolini. Under kriget spirar nationalismen och ur skyttegravarnas frontaktivister föds så fascismen. Corradininationalismen och den tillämpade syndikalismen tillhör huvudingredienserna. Denna extravaganta nationalism som lever kvar från Il’ risorgimentos dagar är kärnan i den fascistiska doktrinen.

Fascismens ideologi
Här kan olika perspektiv nämnas på begreppet fascism, och vi kan här således se att begreppet framställs på helt olika sätt. En uppfattning är tolkningen som ser fascismen som en antiparlamentarisk, antikapitalistisk, antikommunistisk, antimarxistisk, antiindividualistisk, antiklerikal, antiliberalistisk och antidemokratisk elitistisk autoritär rörelse som syftar mot och till den totala staten. Ett parti- och statsdirigerat system som icke respekterar medborgerliga friheter såsom förenings- och yttrandefrihet etc. Man uppfattar också den fascistiska totala staten med sin genomtänkta samhällssyn, som diktaturen har till uppgift att förverkliga. Man ser också fascismens politik som aggressiv och vars politiska konsekvenser leder till krig. Från kommunistiskt håll har man också helt felaktigt sett fascismen såsom varande en ideologisk doktrin på den yttersta högerkanten, ett ”kapitalismens sista försvarsvärn”.

En annan tolkning kan sägas vara denna: I vissa stycken accepterade fascismen anarkismens och syndikalismens målsättning om det klasslösa samhället. Fascismen accepterar inte kapitalismen, och fascismen är till sitt ursprung nationalistisk. Nämnas kan här George Sorel och den franska syndikalismen, som fascismen också sög upp vissa idéer ifrån, nämligen heroismen och myten. Sorel ansåg att heroismen var historiens främsta drivkraft, och för att driva massorna behövdes myter. Myten för Sorel är myten om den sista stora generalstrejken, då det gamla borgerliga samhället faller samman och det nya står färdigt i de segrande arbetarorganisationerna, de s.k. produktionssyndikaten, ett för varje verksamhetsområde. Staten ersätts med en kongress där syndikaten skickar sina representanter. Här kan urskiljas en struktur för en korporativ riksdag. Produktionsmedlen skall också ägas av syndikaten – en tanke som går igen hos fascismens främste korporative teoretiker Ugo Spiritu, men där ordet syndikat har bytts ut mot ordet korporation. Här finns uppenbara paralleller mellan syndikalism och fascism. Nära besläktade var också den engelska gillesocialismen, där samhället skall byggas upp i gillen som motsvarade syndikaten hos Sorel. Fascismen har också sugit upp vissa idéer från reformkonservatismen, vars utgångspunkt var den romerska uppfattningen om nationen som en organism med staten som hjärna och de olika verksamhetsområdena som kroppens olika skilda funktioner. Organisationerna med verksamheterna i egna sammanslutningar motsvaras av syndikat och gillen. En korporativ strömning kan också sägas ha kommit till uttryck i den katolska socialfilosofins Encuclica Rerom Novarum – rundskrivelse om de nya tingen – som framhåller behoven av sammanhållning inom yrken och branscher för att undvika klasskampen.

Fascismen var från början en utbrytning av och ur det italienska socialistpartiets vänsterflygel, som främst inspirerats av den ovan nämnda franska syndikalismen med dess heroiska historieuppfattning och dess program byggt på ett samhälle med produktionskooperativa yrkes- och branschorganisationer. Syndikalisternas myt om den stora generalstrejken hade således ersatts av fascisterna som kom från socialistpartiets vänsterflygel, med myten om Italiens storhet.

Kravet på nationell samverkan över social- och klassgränserna gjorde den fascistiska doktrinen till bärare av den korporativa staten. Det främsta uttrycket fick tanken i lagtexten Carta del lavoro från 1927. Korporatismen blev fascismens bärande idé. Staten var samordnare, korporationerna företrädde samhällets verksamhetsområden. Ugo Spiritu menade att äganderätten till företagen så småningom skulle övergå till korporationerna. Dessa skulle vara självstyrande. En annan tolkning företräddes av Luigi Einaudi, som icke var lika långtgående som Spiritu, utan menade att korporationernas utövande organ skulle få inskränka sig till att konstatera och eventuellt övervaka och registrera produktionen. Korporationerna skulle således inte äga näringslivet i Einaudis version, utan skulle kunna sägas vara idéskapande för näringslivet.

Fascismens ideologiska kärna är således korporativismen. Detta innebar att de gamla klassorganisationerna upplöstes och överfördes till nya korporativa former. En korporativ sammansmältning av arbetsgivare och arbetstagare. De korporativa organen blev alltså samarbetsformen mellan staten och näringslivet, mellan näringslivets olika grupper inbördes. Tre olika trappsteg kan urskiljas i den korporativa samhällsbyggnaden:

a) De syndikala organisationerna för arbetstagare och arbetsgivare
b) De korporativa organisationerna för olika produktionsgrenar
c) Korporationernas nationalråd som representerade näringslivets enhet

En nyckellag i det korporativa samhällsbygget kan sägas vara lagen om korporationerna från 1934. Denna lag innebar att 22 olika korporationer skapades, som indelades i tre grupper. I den första gruppen som innefattade åtta korporationer, fanns bl.a. jordbruk, industri och handel. I den andra gruppen ingick åtta korporationer där industri och handel var ensamma, då råvarorna inte kom från jordbruket. Den tredje gruppen bestod av de övriga korporationerna som inte innefattade vare sig jordbruk eller industri.

De 22 korporationerna var: 1. Korporationen för spannmål och bröd. 2. Trädgårdsmästeri, innefattande blommor, frukt och grönsaker. 3. Vinodling. 4. Oljeväxt- och olivodling. 5. Sockerbetsodling och sockerindustri. 6. Animalisk produktion och fiske. 7. Skogsbruk. 8. Textilproduktion. 9. Metall- och verkstadsindustri. 10. Kemisk industri. 11. Konfektionsindustri. 12. Pappersindustri och tryckerier (till vilken även författarna hörde). 13. Byggnadsindustri. 14. Vattenverk, gasverk och elektricitet. 15. Bergsbruk (som dock ej innesluter den med oljeväxtodlingen sammanslagningen av mineraliska oljor). 16. Glas och keramik. 17. Kredit- och försäkringsväsen. 18. Fria yrken och konstnärer. 19. Sjöfart och flygväsen. 20. Markkommunikationer (post, telefon etc.). 21. Teater. 22. Hotell och restauranger.

Det bör understrykas att arbetstagare och arbetsgivare principiellt skulle vara lika företrädda i alla korporativa organ, dessutom fanns en viss representation från det nationella fascistiska partiet.

Nationella fascistiska partiets statuter:

”Fascismen är en milis i nationens tjänst. Dess mål är Italiens storhet. Alltsedan sin grundläggning har fascismen befunnit sig i krigstillstånd. Då var dess mål att tvinga till underkastelse dem som förkvävde nationens vilja, nu som alltid ville försvara och utveckla Italiens makt. Fascismen är inte endast en sammanslutning av medborgare, som förenat sig med ett visst program, vilket är förverkligat eller vill förverkliga. Fascismen är framför allt en religion och i dess leder tjäna de nya italienarna, de som framgått ur kriget och ur kampen mellan nationen och dess fiender. Partiet är fascismens viktigaste organisation och den nödvändiga förutsättningen för den fascistiska regimen. Fascismen har anpassat sig efter stridens olika skeden. Och under kampen igenkände folket sin anförare på hans viljekraft, styrka och verksamhet. I stridens hetta föregick teorien alltid av handlingen. Varje etapp utmärkte en seger och fascismens kongresser var endast möten av soldater, över vilka svävade minnet av de fallna kamraterna. Främmande för dogmatiska formler och snäva reglementen typ kommunismen, känner fascismen att segern beror på möjligheten av ständig förnyelse. Fascismen lever också idag i väntan på framtiden och i de unga generationerna ser den de krafter som skall fullborda dess verk.”

Fascismen sågs också av anhängarna som en verklig revolution, en revolt mot föråldrade principer, och på våren 1927 förelåg korporatismens grundläggande dokument färdigt, La Carta del Lavoro, som innehåller rubriker som den korporativa staten, arbetsavtalet, arbetsförmedlingsbyråerna, understödsverksamheten och yrkesundervisningen. Aktstycket har också mycket stor politisk betydelse eftersom hela den korporativa samhällsbyggnaden vilar på detta.

De fascistiska rörelserna under 
storhetsperioden 1919 – 1945
För att belysa dåtidens fascistiska rörelser vill författaren göra en kort historisk återblick och belysa de fascistiska rörelserna under storhetsperioden. Dock bör en viktig notering göras här. Den nya nationalismen uppkom såsom en revolt mot 1800-talets ideologier, konservatism, liberalism och marxism, mot vänster-höger systemet, mot klasskampens idéer och om kampen mellan arbetare och borgare, mot demokratin och parlamentarismen, och Versaillesfördraget. Det var med andra ord proletärnationernas revolt mot den kapitalistiska världen och mot bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland. Man kan således säga, att huvudetiketten för dessa revolutionära rörelser är den nya nationalismen och under detta begrepp uppstod således olika tolkningar av den nya nationalismen. Fascismen var etiketten i Italien. Nationalsocialismen var etiketten i Tyskland, och övriga grenar på den nya nationalismens träd var följande rörelser:

I Argentina uppstod nationaljustitialismen under officeren Juan Peron, som populärt kallas för peronismen. Nationaljustitialismen är utpräglat nationalistisk med en stark social anknytning. Den genomförde en rad reformer som gynnade de fattiga på landsbygden och statskontrollen över näringslivet byggdes ut varvid de peronistiska fackföreningarna stärktes. Nationaljustitialismen överlevde krigsslutet och motarbetades av bl.a. Förenta Staterna. 1955 störtades peronismen vid en militärkupp.

I Brasilien uppstod inga profilerade fascistiska rörelser utan de axelmaktsvänliga kretsarna grupperade sig delvis kring generalen Getulio Vargas som var president under kriget. Vargas störtades 1945, varvid de axelmaktsvänliga kretsarnas inflytande minskade till förmån för en USA-orienterad regering.

I Chile fanns på 1930-talet ett nationalsocialistiskt arbetareparti efter tysk förebild, som dock fick ett begränsat inflytande, och i Mexiko uppstod en nationell enhetsrörelse som också fick ett ringa inflytande. Trycket från Förenta Staterna bör också noteras, som tilltog markant efter Pearl Harbour 1941. Överhuvudtaget hade grupper som identifierade sig med den nya nationalismen svårt att göra sig gällande i Latinamerika, och huvudanledningen till detta var att Förenta Staterna låg i öppet krig med axelmakterna, vilket naturligtvis spelade en viktig roll när det gällde vilken sida som hade de överlägset kraftigaste propagandamedlen.

Förenta Staterna och Kanada låg således i krig med axelmakterna och det var omöjligt att företräda nationalsocialistiska och fascistiska rörelser i USA under kriget eftersom man riskerade att hamna i fängelse eller riskerade åtal för spioneri enbart för att man företrädde den nya nationalismens idéer. Nämnas kan dock att Ku Klux Klan, den gamla rasistiska frihetsorganisationen som bilades i slutet av 1860-talet i de besegrade Sydstaterna, ansåg att Förenta Staterna skulle stödja Tysklands kamp mot kommunismen i stället för att, som skedde, USA allierade sig med kommunismen mot det nya Tyskland. Detta resulterade naturligtvis i att Ku Klux Klan råkade ut för kraftig förföljelse och medlemmarna kastades i fängelse. Som en parantes kan också nämnas, att amerikanska medborgare av japanskt ursprung internerades i USA under kriget, då dessa sågs som en landsförrädisk kraft. Man kan således här tala om en kraftig diskriminering av Washington riktat mot den gula rasen. Detta bör man ha i åtanke då man anklagar det nationalsocialistiska Tyskland för diskriminering.

I Japan var det krigsmakten som bestämde, och Japans fascistiska parti fick aldrig något inflytande att tala om. Japan var ett kejsardöme, och den främsta anhängaren till detta var den japanska krigsmakten. Nämnas bör att militärmakten gick i täten för Japans industrialisering och modernisering, samtidigt som man även såg farorna i detta; uppluckringen av familjebanden, det materialistiska tänkandets andliga rotlöshet. De japanska officerarna medgav också villigt, att det finns paralleller inom det historiska skeendet. Tron på den eviga floden i vilken all världshistoria flyter fram, ligger så nära för den japanska militärorganisationen, som byggt upp riket och alltjämt bygger upp det. Liknande förutsättningar som dikterade det politiska handlandet, erkändes till fullo hos Tyskland och Italien. Och de mäktiga rörelserna till folkets förnyelse, som på en ny social grundval skapat de nationalsocialistiska och fascistiska staterna, följs av den japanska militären med beundran och med en smula avund.

I Sydafrika blev protyska och profascistiska grupper fängslade under kriget, däribland politikern J. Vorster. I Mellan östern, bland arabstaterna, hälsades axelmakternas segrar med glädje.

När det gäller den europeiska kontinenten, blommade det upp mängder av organisationer. Alla grupperna kan inte nämnas i denna artikel, men några grupper ska beröras.

I Kroatien verkade under Ante Pavelic den nationella rörelsen Ustasja, som främst verkade för att bilda en kroatisk nationalstat. Ett annat kännemärke var att Ustasjarörelsen hade ett samarbete med katolicismen.

I Ungern verkade bl.a. Ungerska nationalsocialistiska arbetare- och bondepartiet under ledning av Zoltan Mesko, Nationalsocialistiska ungerska arbetarepartiet under ledning av Zoltan Böszörmeny, som uppställde ett eget vänsterorienterat socialt reformprogram som bekämpade såväl den ungerska överklassen som kommunismen. Nämnas bör också den starkaste rörelsen som spelade en viktig roll i Ungern under andra världskriget, nämligen Ferencz Szalasis Pilkorsrörelse. Även här kan nämnas rörelsens sociala program, eftersom man krävde att de gamla storgodsen skulle försvinna och övertagas av arbetarna och småbönderna. Man var således såväl antikommunistisk som antikapitalistisk.

I Rumänien fanns Järngardet, under ledning av Corneliu Codreanu. Rörelsen hade en mystisk prägel, som bl.a. kom till uttryck i denna lilla lädersäck som fylldes med förfädernas heliga bloddränkta jord och som varje legionär fick mottaga vid edgången och som skulle bäras på bröstet under resten av sitt liv. I legionärseden hette det bl.a.: ”Vi vill leva i armod och inom oss döda alla begär efter materiell rikedom. Vi vill leva ett hårt och strängt liv och utestänga all lyx och frosseri. Vi vill utplåna alla människans försök att utsuga andra människor. Vi vill alltid offra oss för fäderneslandet, försvara legionärrörelsen med all vår kraft och mot allt som kan leda den ut på kompromisserande och komprometterande vägar eller endast försvaga dess moraliska hållning.”

I Ryssland var det av naturliga skäl svårt att bilda fascistiska grupper eftersom bolsjevikerna hade gripit makten 1917. De fascistiska grupper som bildades var i exilryska kretsar utomlands, och 1934 förenade sig grupperna under namn av Allryska Fascistiska Partiet. Partiet verkade aldrig i Ryssland, och dess ledare Rodzevski blev på Stalins order likviderad 1946 i Moskva.

I Polen fanns bl.a. den Nationella enhetens läger under ledning av översten Adam Koc, Piaseckis falanga, Grallas nationalsocialistiska arbetareparti.

I Finland fanns bl.a. Lapporörelsen till den förbjöds 1938 och som i stora delar därefter gick in under Fosterländska folkrörelsen (IKL) som emellertid förbjöds 1944. Dessutom tillkom Finska folkets organisation under kapten Kalsta som bar bruna skjortor och förespråkade korporatismen.

I Tyskland bildades som bekant Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet och som efter valen i början av 30-talet bildade koalitionsregering tillsammans med Tysknationella folkpartiet. Som bekant vände sig NSDAP såväl mot kommunism som mot den parlamentariska demokratin. Man avvisade såväl den marxistiska samhällsanalysen om en vänster mot en höger, och bekämpade klassamhället för folkgemenskapen.

I Belgien grundade Leon Degrelle Rexiströrelsen. Degrelle blev som bekant general i Waffen-SS och var personlig vän med Adolf Hitler. I Nederländerna bildade ingenjören Anton Mussert 1931 Nationalsocialistiska rörelsen. Under kriget hjälpte Mussert till att grunda frivilliga Waffen-SS formationer som fick namnen Nederländska legionen och Westland-regementet.

Storbritannien: Den första fascistiska organisationen grundades 1923, och fick namnet British Fascisti och som hade 100.000 medlemmar 1924. Imperial fascist league bildades av Arnold Spencer Leese som förde en mycket stram och kärv linje och var utpräglat antisemitisk. Den största fascistiska rörelsen leddes av Sir Oswald Mosley som på hösten 1932 bildade British Union of Fascists. Rörelsen verkade med framgång under 30-talet, men i och med att Storbritannien förklarade Tyskland krig 1939 blev det omöjligt att bedriva fascistisk verksamhet i Storbritannien, och Mosley och hans anhängare fängslades. Noteras kan också att den engelska författaren William Joyce drevs i landsflykt i augusti 1939, varpå han flyttade till Tyskland och blev tysk riksborgare. I Berlin blev han under kriget chef för tyska riksradions engelskspråkiga sändningar. Han mördades genom hängning av britterna efter kriget. Hans mest kända bok heter ”Skymning över England” och är ett våldsamt angrepp på det engelska klassamhället.

När det gäller Skandinavien så kan följande nämnas: I Danmark bildade ryttmästaren Lembcke 1930 Danmarks nationalsocialistiska arbetareparti, DNSAP. 1933 tog läkaren Fritz Clausen över. DNSAP bildade aldrig regering, utan tyskarnas samarbetade med den förkrigstida danska regeringen efter intåget 1940. Danmark anslöt sig till Antikomintern, det antikommunistiska förbundet under ledning av Tyskland och Italien. DNSAP hjälpte till på så sätt att man var med om att bilda den danska Waffen-SS avdelningen Freikorps Danmark.

När det gäller Norge så grundade majoren och dåvarande försvarsministern Vidkun Quisling 1933 Nasjonal Samling, som i Olavskorsets tecken skulle krossa marxismen, avskaffa vänster-höger systemet, d.v.s. klasskampen, och återföra Norge till den storhet som landet hade under medeltiden. 1942 blev Quisling ministerpresident och bildade ett kabinett. Nasjonal Samling bildade också den norska Waffen-SS avdelningen, regementet Norwegen, som utmärkte sig på östfronten. På hösten 1945 avrättades Quisling av segrarmakterna.

När det gäller Sverige kan landet uppvisa åtskilliga parti- och gruppbildningar sedan början av 1920-talet. Redan några år in på 20-talet grundades Sveriges antisemitiska förening som följdes av ett nationalsocialistiskt arbetar och bondeparti under ledning av bröderna Furugård. I mitten av 20-talet bildades SFKO, Sveriges fascistiska kamporganisation. Olika motsättningar inom SFKO under det att inflytandet från Tyskland blev allt starkare, ledde till att organisationen föll samman. Vissa medlemmar gick över till de renodlat nationalsocialistiska grupperna, andra följde med Per Engdahl, uppsalagruppens främsta representant, som i oktober 1930 bildade Riksföreningen Det nya Sverige. 1934 bröt Allmänna valmansförbundets ungdomsförbund med moderpartiet för att i stället gå med det 1915 grundade Sveriges Nationella Ungdomsförbund. 1936 antogs namnet Sveriges Nationella Förbund. 1937 gick Per Engdahls Riksföreningen Det nya Sverige upp i Sveriges Nationella Förbund.

När det gäller de renodlat nationalsocialistiska grupperna, så hade det även blivit motsättningar inom Furugårds nationalsocialistiska arbetareparti. Motsättningen var mellan partiledaren Birger Furugård och hans ställföreträdare Sven-Olov Lindholm, som gick segrande ur maktkampen. 1938 ändrade man så partinamnet till Svensksocialistisk Samling.

Efter sammanslagningen av Sveriges Nationella Förbund och Per Engdahls organisation tilltog efter hand motsättningarna inom förbundet. Den främsta anledningen var att vissa kretsar inom SNF företrädde den nationella konservatismen med borgerlig anstrykning, medan andra följde Per Engdahls socialradikala linje. Dessa motsättningar ledde till att Per Engdahl i början av 40-talet bildade den nationellt socialistiska organisationen Svensk opposition. Under kriget hade den f.d. kommunisten Nils Flyg utvecklat Socialistiska partiet från att ha varit marxistisk till att bli antikommunistisk och nationellt socialistisk. Man antog även namnet Svenska socialistiska partiet, SSP. Efter Nils Flygs död 1943 minskade partiet i omfång.

Frankrike: Efter Tysklands intåg i Frankrike inledde Berlin förhandlingar med hjälten från första världskriget marskalk Pétain, vilket ledde till att Pétain bildade regering med säte i Vichy. Framträdande i regeringen var också den f.d. socialisten Pierre Laval. När det gäller renodlade fascistiska organisationer och grupper i Frankrike kan nämnas Jacques Doriots vänsterfascistiska parti, Parti Populaire Francais, som var utpräglat antikommunistiskt. Vidare kan nämnas Marcel Deats Rassemblement National Populaire, som uppmanade till inträde i den franska legion som kämpade vid östfronten. Även Deat kan benämnas som vänsterfascist. Avslutningsvis bör nämnas de franska författarna Pierre Drieu la Rochelle och Robert B. som hörde till de personer som åskådligast förkroppsligade den franska fascismens färgskimmer, som hade sina ogripbara övergångar och som var av svårfattbart väsen. Efter krigsslutet beordrade de Gaulle att Robert B. skulle fängslas och avrättas för sitt samarbete med tyskarna. Timmarna före sin arkebusering skaldade han diktsamlingen ”Dikter i dödscellen”, som uttrycker en dödsdömds sista tankar.

Portugal: Den tidigare världshistoriska sjöfartsnationen Portugal, vars skepp hade upplevt otaliga äventyr på de sju haven, var en typisk proletärnation i början av 1900-talet. Och dock, i den portugisiska folksjälen fanns den heroiska sjöfartstiden kvar. Minnet av Portugal som stormakt. Den person som kom att förkroppsliga denna ärorika tradition var professorn i ekonomi, Antonio de Olivena Salazar som 1932 blev ministerpresident och började arbetet med att skapa den korporativa staten. De partier som verkade var främst enhetspartiet Uniao Nacional. Detta parti utsåg medlemmarna i nationalförsamlingen och den korporativa kommaren. Det bildades även en grupp som kallade sig för Nationell Syndikalism, under ledning av dr. Preto. Man bar bl.a. skjortor med vita armbindlar försedda med det röda Andreaskorset. Emellertid såg president Carmona rörelsen som en alltför farlig konkurrent, varvid rörelsen försvann. 1936 startades den statliga ungdomsorganisationen Mociade Portuguesa vid vars sida Legiao Portuguesa inrättades som en väpnad antikommunistisk formation. Under andra världskriget var Portugal neutralt med mycket goda förbindelser till axelmakterna. Dock upplät Lissabon Azorerna till den brittiska krigsmakten, med hänvisning till de historiska banden mellan Portugal och Storbritannien.

I Spanien uppstod det även grupper av fascistisk karaktär. Gruppen kring Ramiro Ledesma Ramos företrädde ett revolutionärt program, och krävde bl.a. att storgodsägarnas jordar skulle exproprieras. Man valde den röd-svart-röda fanan med de gamla katolska kungarnas tecken, oket och pilen, och vädjande till Spaniens forna storhet. Man lierade sig med Onesimo Redondo och bildade med honom JONS – Juntas de Ofensiva Nacional-Syndicalista, där katoliker och antiklerikala, traditionalister och revolutionärer fann varandra i gemensam kamp mot marxismen och kapitalismen, och för Spaniens storhet. 1934 lierade sig JONS med José Antonio Primo de Riveras Falange Espanola. Det nya namnet blev Falange Espanola-JONS, och ledare blev de Rivera. Noteras bör att Rivera icke deltog i den internationella fascistiska kongressen i Montreux 1934 me hänvisning till att falangen inte var fascistisk. Något år senare avbröts samarbetet mellan Ramos och de Rivera. I början av spanska inbördeskriget 1936 mördades de Rivera av kommunisterna och falangen kom mer och mer i händerna på den konservativa general Franco. 1937 påbjöd general Franco, mot falangens vilja, en förening av falangen och de traditionalistiska carlisterna (monarkisterna) varigenom falangen fick namnet Falange Espanola Tradicionalista y de las JONS och blev statsparti. Detta innebar emellertid inte att Falange Espanola hade ett avgörande inflytande på den spanska regeringens politik. I stället byggde general Franco sin regeringsbas på konservativa krafter: krigsmakten, den katolska kyrkan och den katolska organisationen Opus Dei. Under kriget förhöll sig Spanien neutralt, dock med den reservationen att man skickade en antikommunistisk styrka, Blå legionen, till östfronten. Man anslöt sig även till Antikomintern, men vägrade att deltaga öppet på axelmakternas sida i kriget, de makter som hjälpt Franco till makten några år tidigare.

De fascistiska rörelserna under 
det kalla kriget (1945 - 1989)
När det gäller rörelserna runt om i världen efter andra världskriget, så har åtskilliga uppstått, men väldigt få har bedrivit verksamhet under någon längre tid. Nedan följer en redogörelse för de viktigaste grupperingarna:

I samband med att Italien överfölls och dukade under för ockupationsmakterna 1943-45 föll såväl Nationella Fascistiska Partiet som Salorepublikens Republikanska Fascistiska Partiet samman. Som en parantes kan nämnas att det förra var monarkistiskt medan det senare republikanskt, vilket framgår av namnet.

Emellertid uppstod redan innan krigsslutet nya fascistiska grupper. 1944 bildades i Rom den utpräglat antikommunistiska, på fascistisk ideologisk grund, Fascio Clandestino Romano, i samverkan med amerikanerna. Den första fascistiska grupperingen i Italien efter kriget kan sägas vara Lotta Fascista som tog på sig ansvaret för att ha fört bort Mussolinis lik från kyrkogården i Milano. Andra grupperingar kan sägas ha sin bakgrund från spillrorna av Salorepubliken, och var bl.a. Fasci di Azione Rivoluzionaria, Esercito Clandestino Anti comunista, Fronte Antibolscevico Italiano och Squadra di Azione di Mussolini.

1946 bildas MSI, Movimento Sociale Italiano, den italienska sociala rörelsen, som nådde mandat i det italienska parlamentet på 80-talet och som sedan 1971 har kallat sig för MSI-Destra Nazionale (den nationella högern), efter samgående med monarkistiska grupper. I och med att MSI presenterat sig som den nationella högern accepterade man något som den gamla fascismen avvisade, nämligen vänster-höger begreppet, d.v.s. den parlamentariska demokratien. MSI anser sig inte vara fascistiskt, utan anser sig representera den sociala högern och avvisar såväl kommunismen som den liberala kapitalistiska högern. Man bekänner sig till korporatismen som samhällsform.

Utanför MSI har det också bildats olika grupper som kan sägas ha fascistisk prägel. 1957 bildades t.ex. Ordine Nuovo, Ny ordning, som bygger på den 1977 avlidna filosofen Julius Evolas teorier, som är en syntes av fascism och national socialism, d.v.s. man har sammanvävt rastanken med den ursprungliga fascismens idéer. Som en direkt efterföljare till Ordine Nuovo grundades 1974 Ordine Nero, Svart ordning, som har krävt att katolska kyrkans rikedomar ska övergå i det italienska folkets ägo. Övriga grupper som kan nämnas är Avanguardia Nazionale, samarbetsorganisationen Fronte Nazionale, Europa Civilta och Movimento di Azione Rivolucionaria. Avslutningsvis bör nämnas Istituto di studi corporativi, som utger publikationen Rivista di studi corporativi, som belyser korporatismen ur olika aspekter och synvinklar. Institutet är formellt fristående från MSI-DN men personliga kontakter däremellan finnes. Institutet säljer också en omfattande biografi om korporatismens främste tänkare under Mussolinitiden, Ugo Spirito.

Som bekant var Tyskland nästan helt sönderbombat och ockuperat av de västallierade i samarbete med Sovjetunionen efter kriget. Det var därför av naturliga skäl svårt för gruppersom hade en nationalsocialistisk eller fascistisk prägel att grundas och verka. Emellertid bildades redan några år efter kriget Socialistiska rikspartiet, där den ledande kraften var generalmajoren Otto Ernst Remer. Då SRP uppfattades som ett hot förbjöds partiet efter betydande valframgångar 1952. SRP kan sägas ha varit åtminstone delvis en efterföljare till Hitlers NSDAP. Man kallade sig nämligen nationella socialister och verkade för ett enat Tyskland enligt de gränser som fastställdes 1937. Efter att SRP hade förbjudits bildades nya partier av de nationella krafterna. Således tillkom partier med namn som Tyska rikspartiet, Gemensamma tyska blocket och den ideologiska gruppen Tyska sociala rörelsen under ledning av Karl Heinz Priester, som gjorde den tyska avdelningen av den i början av 1950-talet grundade Europeiska sociala rörelsen, även kallad Malmörörelsen, då dess generalsekretariat sköttes av Per Engdahls nysvenska rörelse i Malmö.

1964 bildades det under det kalla kriget största nationella partiet i Tyskland, Tysklands Nationaldemokratiska Parti, NPD. De grupper som tillkommit under 60-, 70- och 80-talet är bl.a. Republikanerna, Nationell Samling, Frihetliga arbetarepartiet, Nationalistiska fronten, Tyska folkunionen (DVU), som bl.a. utger flera tidningar: ”Deutsche National Zeitung”, ”Deutsche Wochen Zeitung” och ”Deutscher Anzeiger”. DVU har även samarbetat med NPD. Nämnas kan också det kanske främsta europeiska nationalistmagasinet, ”Nation Europa”, som på 50-talet var inofficiellt organ för Europeiska sociala rörelsen, och advokaten Manfred Roeders Deutsche Burgerinitiative.

När det gäller övriga Europa kan följande nämnas: I Storbritannien fortsatte Sir Oswald Mosley sin politiska verksamhet under namn av Union Movement, som verkade för ett närmare samarbete inom det brittiska samväldet. Man verkade även starkt mot immigrationen från de forna brittiska kolonierna. Union Movement överlevde Mosleys död i början av 80-talet och utger under 80-talet även publikationen ”Action”. Den största gruppen i Storbritannien i slutet av 80-talet var National Front och kretsen kring denna. Andra grupper som kan nämnas är Leauge of St George, en samarbetsorganisation mellan olika nationella grupper, New British Movement, National Socialist Action Party, The Britannia Party. Det finns även en brittisk avdelning av det amerikanska institutet Institute for Historical Review, IHR.

I Frankrike verkar Jean-Marie Le Pen med Front National som hade betydande framgångar på 80-talet, organisationen OREECE, den nationalsocialistiska gruppen Faisces Notre Europe och andra mindre grupper.

I Portugal har grupper med nationell prägel haft svårt att verka sedan militärkuppen 1974, som störtade Caetanoregeringen och regeringspartiet Nationella folkaktionen. Emellertid har det bildats några mindre grupper: Nationella aktionsrörelsen MAN, och en nationalsyndikalistisk junta. Även en ungdomsrörelse betitlad Hitlerungdomen finns i slutet av 80-talet.

Spanien: Eftersom den spanska falangen var statsbärande parti gav detta inte utrymme för andra nationella partier under de första decennierna av efterkrigstiden. Däremot fanns det olika fosterländska organisationer som t.ex. olika krigsveteranorganisationer. På 60-talet gjordes organisatoriska förändringar inom Falange Espanola och det hela utmynnade i att  falangen blev ”Rörelsen”. Det uppstod också politiska grupper som var mer direkt fascistiska eller nationalsocialistiska. Sålunda tillkom Fuerza Nueva under ledning av Blas Pinar, som senare antagit namnet Front Nacionale.

En annan grupp som har nationalsocialistisk prägel på 80-talet är Circulo Espanol de Amigos de Europa, CEDADE. CEDADE samarbetade med den belgiska exilpolitikern Leon Degrelle, som vid krigsslutet fick asyl i Spanien.

Schweiz: I Lausanne fanns under hela det kalla kriget den nationella europeiska samarbetsorganisationen Europeiska Nyordningen, ENO, som sedan 1950 anordnat regelbundna internationella kongresser för nationella grupper. Chefsideolog i slutet av 80-talet var Gaston Armand Amaudrz som kan sägas föra det ideologiska arvet efter den franska nationalisten René Binet vidare. ENO angrep tidigt och kraftigt den afrikanska och asiatiska invandringen till Europa, och kan sägas ha utvecklat rasialistisk ideologi.

Österrike: Det ledande nationalrevolutionära organet i slutet av 80-talet var tidskriften ”Sieg”, under ledning av Walter Ochensberger. Tyska folkunionen (DVU) och NDP hade under 80-talet även etablerat sig i Österrike. Även i Österrike fanns en underjordisk avdelning av NSDAP.

Irland: I Dublin finns 1989 ett nationalsocialistiskt parti som kallar sig för National Socialist Irish Workers Party / National Socialist Party United Kingdom. Partiet bekämpar såväl den borgerliga regimen i Dublin som IRA och Sinn Fein i Ulster.

I Belgien verkar 1989 Vlaamse Militanten Orde, VMO, en avläggare till Degrelles Rexiströrelse, Rex Nationale och organisationen Voorpost. I Nederländerna verkar under samma tid Nationella Centrumpartiet.

När det gäller världen utanför Europa kan vi börja med Japan. Det finns 1989 en hel del nationalistiska och kejsartrogna grupper i Japan. Den som kan nämnas är den nationalistiska kampgruppen Banzaii, som far runt i Tokyo med högtalare och basunerar ut nationalistiska slagord och sprider information.

Beträffande Asien och Oceanien så är det främst i den senare världsdelen som det finns grupper på 80-talet med nationalistisk och fascistisk ideologi. De grupp som har verkat under perioden är bl.a. Australiens Nationaldemokratiska Front, Australiens Nationalsocialistiska Parti, som sedermera till vissa delar blev Australiens högeristiska samfund. På Nya Zeeland finns under perioden det dels en nationaldemokratisk front och dels en grupp med namn Nya Zeelands Phalanx.

Beträffande Afrika, så var det främst i Sydafrika och Sydvästafrika som grupper med nationalistisk anstrykning verkade under senare delen av det kalla kriget. Dessa grupper är bl.a. Die Boernasie, den vita broderskapsrörelsen BBB, den afrikandiska motståndsrörelsen AWB, Herstigte Nasionale Partie HNP, och möjligen Konservativa partiet.

Den amerikanska kontinenten: Latinamerika har under det kalla kriget några grupper och partier som bör nämnas. I Argentina finns Peronistpartiet, som suttit i regeringsställning under flera perioder. Argentinas Nationalsocialistiska Front, kretsen kring tidskriften El Cabildo, som står Peronistpartiet nära, och förlaget Editorial Milicia. I Brasilien finns bl.a. Frente Nacional och några exiltyska grupper, som bl.a. har ett bokförlag. I Bolivia finns under 80-talet Bolivias Socialistiska Falang, som bildades på 30-talet efter spansk förebild och Bolivias Socialnationalistiska Förbund. I Chile finns Chiles Nationalsocialistiska Arbetareparti som har anor tillbaka till 30-talet och gruppen Fosterland & Frihet. I Mexiko finns tidskriften Replica som är organ för Latinamerikas antikommunistiska federation.

I Förenta staterna finns det flera nationalistiska grupper. I Florida exilkubanska grupper med namn som Alfa 88 och Kubas Nationalsocialistiska Parti. På östkusten verkar sedan tidigt under perioden  bl.a. National Alliance under ledning av Dr Pierce, United Klans of America, Knights of Ku Klux Klan. Längre in i USA finns den exiltyska gruppen NSDAP Utlands- och Återuppbyggnadsorganisation. Det finns också flera amerikanska nationalsocialistiska partier: Nationalsocialistiska Vita Arbetarepartiet, Amerikas Nationalsocialistiska Parti, Förenade Vita Folkpartiet, Nationalsocialistiska Vita Folkpartiet, och bokförlaget The Liberty bell, som vit-makt rörelsen står bakom. Avslutningsvis kan också nämnas National States Rights Party, som utger publikationen The Thunderbolt och Institute for Historical Review där den franske professorn Faurisson ingår i styrelsen. Institutet har utgett böcker dels av den engelske historikern David Irving och dels av Rexiströrelsens grundare Leon Degrelle.

Kanada: Nationalsocialistiska och fascistiska grupper har svårt att verka p.g.a. antinationalistiska lagar. Sålunda har gruppen Western Guard Party praktiskt taget upphört att verka varför den starkaste gruppen i Kanada 1989 är Nationalist Party of Kanada. De kanadensiska myndigheterna vidtog åtgärder mot förlaget Samizdat Publisher Ltd. under ledning av Ernst Zundel, d.v.s. man försökte redan under denna tid stoppa dess bokutgivning.

För de skandinaviska länderna var situationen följande efter andra världskriget:

Danmark: Danmarks Nationalsocialistiska Arbetareparti överlevde krigsslutet och verkade under ledning av Sven Salicat fram till 70-talet, då partiet insomnade. I takt med detta bildade en medlem av ungdomsförbundet, Riis-Knudsen, Danmarks Nationalsocialistiska Rörelse, DNSB. Här ska en viktig distinktion göras: Medan DNSAP avvisade såväl etiketten vänster som höger, så har DNSB gått ut och framfört att deras tolkning av nationalsocialismen är en vänsterideologi på yttersta vänsterkanten. Detta kan med fördel jämföras med Julius Streichers Tysk-socialistiska parti, som gick upp i Hitlers NSDAP. Streichers parti ansåg sig nämligen stå till vänster om bolsjevismen och marxismen. DNSB fick också ansvaret för generalsekretariatet för World Union of National Socialists, WUNS, d.v.s. en samarbetsorganisation för olika nationalsocialistiska grupper.

Norge: Efter krigsslutet blev som bekant Quisling avrättad, och hans parti Nasjonal Samling upplöstes och förbjöds. Detta resulterade i att i början av 50-talet grundade gamla medlemmar av Nasjonal Samling den historierevisionistiska tidningen ”Folk og land”, där Odd Melsom kan sägas ha varit en av de tongivande. Så småningom blev ”Folk og land” ett månatligt organ för Institutet för norsk ockupationshistoria. Som exempel på dessas verksamhet kan nämnas en utgivning av Vidkun Quislings försvarstal i landsretten 1945. Boken utkom 1988. Utöver kretsen kring ”Folk og land” och Institutet för norsk ockupationshistoria har det fötts och dött många grupperingar. De grupper som verkar på 80-talet är bl.a.  Nordisk Fremskrittsparti (ej att förväxla med Hagens nyliberala Fremskrittsparti), Antikommunistisk Allians, Norskgermansk Ungdom, Folkrörelsen mot invandring, Antikommunistiska partiet samt Nationella Folkpartiet.

Sverige: P.g.a. att Sverige hade varit neutralt under kriget så kunde flera nationella grupper överleva krigsslutet. Svensk Opposition levde kvar, men ändrade namn till Nysvenska Rörelsen. Sveriges Nationella Förbund fortsatte verksamheten med att ge ut tidningen ”Dagsposten”. Sven-Olov Lindholms SSS fortsatte också, medan Nils Flygs Svensk Socialistiska Partiet upphörde med verksamheten strax efter krigsslutet. När det gäller Svensksocialistisk Samling, SSS, så noterade partiet t.o.m. en medlemsökning strax efter 1945. Men efter påtryckningar mot ledarskiktet föll partiet sönder helt. Huvudorganet ”Den svenske folksocialisten” slutade att utkomma. Samtliga avdelningar av SSS upphörde, utom den i Malmö som ändrade namn till Sveriges nationella frihetsrörelse. Men inte heller detta parti överlevde 50-talet.

1956 grundade trädgårdsarbetaren Göran Assar Oredsson ett nationalsocialistiskt parti, som sedermera blev Nordiska Rikspartiet.

Per Engdahls Svensk Opposition blev alltså Nysvenska Rörelsen efter kriget. Rörelsen hade en mycket omfattande verksamhet under 50-talet och man var med om att grunda den europeiska samarbetsorganisationen Europeiska sociala rörelsen, som dock avsomnade i mitten av 60-talet. I den Europeiska sociala rörelsen ingick på 50-talet det italienska MSI, spanska Falangen samt Tyska sociala rörelsen, som med Nysvenska Rörelsen utgjorde de tongivande grupperna. ”Vägen Framåt” började utges av Engdahls rörelse redan 1932 och fortsatte att utkomma under hela perioden. I denna har Per Engdahl genom decennierna propagerat för de nationella och korporativa idéerna. Han har även utvecklat den korporativa tanken från den italienska fascismen och har bl.a. skapat begreppet det självägande korporativa företaget, detta innebär att korporatismen uppfattar företaget som en gemenskap, buren av de tre produktionsfaktorerna arbete, kapital och initiativ i förening. Spararna ska vara ägare till det av dem investerade kapitalet i företaget. Styrelsen ska bestå av lika många representanter för de anställda, som för spararna. Företagsledaren ska vara styrelsens självskrivne ordförande och tungan på vågen mellan arbete och kapital. Vinsten ska fördelas mellan anställda, sparare och företagsledning. Företaget ska utgöra en enhet sammansvetsad av ett gemensamt intresse för dess uppgifter och framgång.

Per Engdahl anses av anhängarna kanske vara den främste nationelle ideologen som Sverige har haft. Per Engdahls verksamhet nådde sin höjdpunkt på 50-talet, men han var i allra högsta grad aktiv under hela efterkrigstiden. Redan 1935 utkom hans första diktsamling ”Stormsvept”, och denna har följts av dussintalet flera. Per Engdahl har förutom diktsamlingar även gjort flera översättningsarbeten, bl.a. en över general Franco, och han har även skrivit flera böcker där han har gjort politiska betraktelser. Verk som ”Sveriges ödesväg”, ”Värld i vardande”, ”Klockan närmar sig tolv” m.fl. 1950 kom det omfattande politiska idéverket ”Västerlandets förnyelse”, som var den Europeiska sociala rörelsens grundval. 1958 kom skriften ”Korporatismen”, 1966 ”Folkhem i utförsbacke” som analyserade 60-talets idédebatt i Sverige, och 1979 kom memoaren ”Fribytare i folkhemmet”.

SNF, Sveriges Nationella Förbund, fortsatte med oförminskad styrka att verka efter 1945, under ledning av Rutger Essén. Man hade dagstidningen ”Dagsposten” tills början av  50-talet, men den ändrade namn till ”Fria ord” i början av 50-talet och blev veckotidning. Man utgav också ”Nationell Tidning”, som utkom in på 60-talet. SNF förordar under denna tid nationell samling, svensk folkförnyelse, folksolidaritet, korporativt samhälle, ett starkt försvar, förstärkt monarki, skydd av den svenska folkstammen mot en tilltagande invandring av främlingar, mot klasskamp och för folkgemenskap, utträde ur FN, fördjupat kulturmedvetande och en folkuppfostran som ska ingjuta förståelse för omistliga värden som förbundet anser ligga i begreppen familj, hembygd och fädernesland. Man vill skapa en social samhörighet mellan olika yrken och socialgrupper, mellan handens och hjärnans arbetare samt lära svenskarna ägandets ansvar och arbetets ära. SNF är vidare utpräglat antisionistiskt, antikommunistiskt då man ser kommunismen som ideologiska huvudfaran samtidigt som man avvisar den parlamentariska demokratin och borgerlighetens liberalkapitalism.

Avslutande spekulationer
1. Fascismen är en gren på den nya nationalismens träd, nationalsocialismen är en annan gren. Nationalsyndikalism och nationaljustitialism är andra grenar på samma träd.

2. Någon enhetlig nationalistisk eller fascistisk ideologi existerar inte.

3. Varje land och varje grupp har sina speciella särtecken. Vissa är rasmedvetna, andra väljer att förtiga detta.

4. De gemensamma nämnarna kan sägas vara:

a. Nationalismen, d.v.s. solidariteten med det folk och land man tillhör, språket historien och kulturmönstret man har gemensamt med sin folkgrupp.

b. Folkgemenskapstanken, som innebär att man avvisar klasskampen, den marxistiska samhällsanalysen och ofta även vänster-höger begreppet, samt ett avvisande av liberalkapitalismen och det parlamentariska partiväldet.

c. Ett fördjupat kulturmedvetande och avvisande av materialismen.

d. Uppfattningen att det allmänna alltid måste gå före egennyttan.

e. Ofta även bekännelsen till korporatismen som doktrin och avslutningsvis kampen för en social utjämning i samhället.
 

Denna artikel var ursprungligen en uppsats vid ett svenskt universitet 1989. De källor som användes var:

De fascistiska rörelserna, Ernst Molte.
Det nya Italien, Birger Beckman.
Det nya livsrummet, Furst A. Urach.
Det svarta spåret, B. och T. Bergmark.
Fascismen och det moderna Italien, Edvard Gummerus.
Fribytare i folkhemmet, Per Engdahl.
Korporatismen, Per Engdahl.
Ny startpunkt, Ideologiskt centrum för korporatismen.
Stat, samhälle, framtid, Per Engdahl.
Verfassungsschutzbericht 1987, Bundesministerium des Innern.
Västerlandets förnyelse, Per Engdahl.

samt en mängd olika partimaterial, broschyrer, pamfletter etc. etc. från organisationer nämnda i denna artikel.
 

Länk till HUVUDMENYN